Oro och självklar vetskap går sällan hand i hand. Men du är ett undantag som så ofta. En sann mästare i sig själv. Med brister, styrkor och vägar.

Prövningar på prövningar tar semester och jag sitter kvar och har lärt mig att besinna mig. Försvinner iväg i tankar värre än tystnad. Och jag sägs vara en drömmare trots jag är en sån som inte ens kan sova. Det finns regler men vi väljer att inte lyda.
På olika sätt från en och samma riskgrupp – en familj.

Tar till mig omvärlden efter en vecka med tankar på vad som hänt. Lever han? Hur lever han? Men lika stora frågetecken om frågetecknens existens. Jag gungar fortfarande mot den stora himlen från en lägenhet jag aldrig varit i.

Tankarna i huvudet som inte går att tyda. Allting är över. Över oss. Mitt sjättesinne är mer ett lid än en gåva. Tar mig upp på åtta efter en golvning presenterad i samarbete med ett bilmärke och målarfärg.

En kommentar och ett levnadstecken gör mig hel och fullständig till den grad som får mig att koka av välbehag och lycka. Levnadstecken, levande tillstånd, levnad, livstid, levnadslopp, tillvaro, existens, tillstånd, levnadssätt, leverne, verksamhet, verksamhet, företagsamhet, rörelse, fart, dynamik, rörlighet, uppståndelse får mig ändå bara känna ett ord. Saknad.

Saknar med en innebörd som bara vissa förstår. Det räcker gott för mig, som fransk senap på korv.

Saknad betyder kärlek, längtan och undran.

Det spelar ingen roll hur tjock dimman i Lützen var, jag ser dig framför mig och det är nu det börjar.
Jag vet inte hur länge jag gått runt och funderat. Säkert sedan jag var fyra-fem år med min dagdrömmarande inom mig…
Hur kommer det bli? Hur kommer hon se ut? Vem kommer hon vara? Vad kommer det vara?
Frågor som jag nu ser svaren på framför mig. Det är nu, det är nu det börjar.

Jag satt i en soffa och tittade. Det slog mig nog lika många gånger som Gud har tillbetts. Alla svaren fanns där. Precis framför mig.
Det kommer bli underbart. Hon är vackrast. Det är Kristina. Det är kärleken.
Svaren som krävs finns där och utvecklingen, följdfrågorna, kommer finnas med som en sol som ständigt följer min väg.
Det här är bara början och jag vill aldrig sammanfatta eller säga snipp snapp slut, så var sagan slut.

Det fanns prickar på din klänning varje gång jag tänkte på dig och en sommaräng i motljus. Med ett långt strå i mungipan sjöng ditt skratt nio liv medan du gick där och var balanserad, fin och bra. Jag flög på tok för nära solen i min egen konstlade sfär. Du blev mitt favorittidsfördriv både när jag var hos dig såväl som när jag svävade iväg och jag blev varm. Du visade mig stjärnor utan att veta om det och jag gav dom nya namn. Kristaller i mina ögon av det kalla vintervädret gav mig en klar, frisk och kall syn på mycket. Jag gav oss en plats i Karlavagnen och vi tankade tankar i varann.

Jorden snurrade likt en karusell, min kära vän, och rymden tedde sig som vår egen himmelsäng där vi låg och tittade upp och märkte att det inte var mycket vi förstod. Vi blev som barn på nytt igen och istället för att bli rädda för oändligheten såg vi stjärnorna du visade. Vi befann oss i ett konfettiregn. Jag hoppade och skuttade runt i bröstet på mig själv medan vi skålade igen med tankarna när vi funnit vägen hem till något nytt. Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.

Efter en tid av bara studerande av varandra tog vi fart och sprang i mörkret, mot de tända ljusens stad och rätt så snart nådde vi själva hjärtat. Det slog med dubbla slag och jag föll i dina armar. Känslan var total och vi lovade varann att vi aldrig skulle skiljas och vi trodde det var sant.

Klänningen och stjärnorna finns kvar. Jag ser Karlavagnen klart i natt igen med iskristallerna i mina ögonfransar. Jag kommer vakna söndagmorgon och se mig om efter dig, och finns du inte där blundar jag och ser dig ändå. Jag somnar om och drömmer om en annan söndag när du ligger i mina armar och sjunger ditt livs novell i elden och mot strömmen och morgonen blev kväll.

Jag skiter i om våren kommer att vara lika tidig som jag, men jag har redan planer för vad jag ska göra när den första tiden på det nya året har lagt sig i både mig och i alla andra. Jag ska vandra ut i en skog, vid en sjö och bygga ett hus. Kanske till och med på en ö. Jag vill grilla sojakorv och göra pinnbröd. Kanske träna upp gamla barnasinnet så jag kan ha det nära till hands när lille H någon gång vill ut i skogen och leka indianer och vita…

Utanför dörren till mitt hus ska jag ha en triangel som jag kan titta igenom och om jag känner för det få ett ljud av. Utsikten blir annorlunda när man tittar genom en triangel. För det är sådant man gör, som att bestämma sig för att bygga hus, för att behålla kärleken inom sig och inte gå under av mörkret som samkör min vardag tillsammans med kylan och tröttheten.

Jag ska redan i övermorgon börja broder min hem ljuva hem tavla. Ljuset i tunneln är mitt eget och lika strong som min andning är när det är tungt ska lågan brinna och ljuset bli starkare och snart skölja över mig.

Jag längtar och låter mig försvinna dit när det behövs. Ibland med vänner, ibland med en fru, ibland med H och ibland med sojakorven.

Ibland när jag är ute och tränar och krafterna börjar sina tänker jag på älskade som jag ska ta i för. Att de ska vara kvar hos mitt hjärta om jag lyckas bevisa att jag kan hitta extra krafter för deras skull. Mjölksyran kan spruta ur öronen, jag kan till och med spy när jag är klar men ingenting av det betyder någonting när jag vet att jag lyckats behålla kärleken inom mig.
För det är ett faktum, en total sanning, att de som jag håller kära alltid finns inom mig och att jag även för mig själv vill bevisa att jag gör vad som helst för att på något sätt behålla dem.

Ibland tar jag ut mig än mer när jag tänker på att jag inte alltid säger vad jag innerst inne vill ha sagt. Det slutar ofta med att jag tillslut spyr galla över mig själv, på alla sätt jag lärt mig under mitt livs gång.
Även i min värld är jag en drömmare.

När jag var tio-elva år ville jag bli trumslagare. På tv är det ett danskprogram om trumslagare och jag får en sådan där tanke och dagdröm om vad jag skulle byta för att få bli en av dem.

Jag får sådana tankar då och då, när jag blir avundsjuk på andras förmåga och talang. Ibland skulle jag kunna ge bort mitt hår för någons fotarbete, andra gånger är det mitt goda minne som kunde vara bytesvaran för att få till exempel flytande språkkunskaper i italienska.

Som från ingenstans kom precis en sådan tanke. Vad skulle jag kunna byta bort för att byta bort min odugliga taktförmåga till att vara professionell trumslagare? Tankarna och möjligheterna susade förbi beslutsfattarna i huvudet på mig likt bilar på Autobahn. Jag skulle kunna ge upp min mustasch, som jag så många år velat ha, för att bli en god slå-på-saker-man. Men rätt så snart tyckte jag ändå att det vore faktiskt mer än egoistiskt att göra ett sådant byte med en man som sedan alltid har haft bättre mustasch än mig. Skulle jag både ta ifrån honom hans takt och som ”tack” ge honom en sämre uppdaterad utgåva av ansiktsbehåring? Nej, det blev tvunget att bli något annat. Något mer personligt, något som kan liknas vid en fallenhet.

Skulle jag kunna ge upp… mitt skrivande? Som en kräkreflex när kroppen får i sig något alldeles för olämpligt skrek domarna i huvudet på mig NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Nej, det gick inte, det går inte. För då hade jag förlorat dig.

Snart kommer jag se länder och landskap från ovan, tänka sig. Tänka sig att jag ska få se mig själv från ovan se ner på allt jag annars är mitt ibland. Jag kan på något utvecklat sätt sitta ner i min flygstol, som förhoppningsvis är vid ett fönster, och på mitt eget sätt leka med lego.

Bara att resa är en upplevelse men jag vet att det här kommer vara mer än så. Jag längtar efter så mycket, jag vill bort från så mycket, jag vill så mycket och jag har tid att fantisera och gå in i mig själv på det där sättet jag verkligen älskar att gå in på. Det är med mysig, omtumlande, spännande och skräckfylld förtjusan jag gör det varje gång. Men efter varje session känner jag mig både upprymd och lättare.

En bild, två tröjor och en stor man mitt i mellan dessa två vinröda tröjor med ett vackert klubbmärke. Att det ska göra min dag är överraskande. Jag är kär och kommer alltid vara det. I Roma. Fotbollslaget. Ringsignalen på mobilen är Antonello Vendettis Roma, Roma, Roma. Varje dag är jag inne och läser klubbnyheter på lite olika sidor. Ett brinnande intresse skulle man kunna kalla det. Terapi och hopp är också en variant.

Jag var inne på den oerhört givande facebooksidan och strödde min odyrbara tid på att titta på folks bilder. Plötsligt ser jag en bild på två bröder iklädda varsin AS Roma tröja och mellan dem står Marcus Birro, den briljanta poeten/författaren/romanistan/fotbollsälskaren/göteborgaren/östgöten. Det gjorde mig glad och jag ville ta upp min nerlagda Roma-blogg och vara lika tokigt insatt som jag var för något år sedan. Jag vill åka till Rom och flanera runt i Roma-kvarteren. Gå på match och få rysningar och nära till gråten. Jag vill sätta mig i en klippan soffa från IKEA med vänner och romanistas och titta på söndagsfotboll. Sjukanmäla mig från jobbet för att se en toppmatch. Jag vill bli lika tagen av det vackra spelet som de har någonstans inom sig. Hur Curva sud alltid står bakom laget och sjunger fram dem.

Och jag tror det kommer… Hjärtat slår i alla fall och jag har blivit glad från att ha varit trött.

Jag brukar inte vara principfast för sakens skull, men när det kommer till vissa frågor så som respekt och känslor är jag principfast på alla möjliga och omöjliga sätt. Trodde jag. Och nu är jag besviken och lite undrande över mig själv…

Känslor är underbara och de gör ont. I en relation till någon annan ska det vara underbara känslor, annars låter man relationen bli något annat. Innan det börjar göra ont. Kan man låta bli att ha ont tycker jag man ska just låta bli att ha ont.

Men man kan ha ont på olika sätt också. Såra eller sårad till exempel. Jag har aldrig haft i uppsåt att såra, jag tror några personer genom åren haft uppsåt att såra mig, för deras handlande har inte antytt något annat direkt. Det har nog stärkt min uppfattning om att aldrig utsätta någon annan för vad jag själv blivit utsatt för, aldrig behandla någon som man själv aldrig vill bli behandlad.

Men ibland tar reptilhjärnor, kukar, fittor och gud vet vad över. Jag har alltid sett det som vaga försök till ursäkter för ett beteende som bara ska finnas till. Bara för att… På något vänster har jag delat in folk i två olika fack. De som bryr sig och de som bryr sig om sig själva.

Men jag blir bara förvirrad och vill spy ut allt jag har inom mig och på något sätt spola tillbaka bandet. Att vara den andre, den som blir den bättre, den som förstör, den som sätter huvudet i tankevärksamhet i all framtid, har alltid varit BIG NO, NO för mig. … och en slank han dit, och en slank han dit, och en slank han ner i diket…

Jag är besviken på mig själv. Och tänker vara det tills jag på min dödsbädd konstaterar att det verkligen bara var en engångsföreteelse.

Bilar svischar förbi utanför fönstret och jag hör pålagda skratt till en sitcom som jag inte vet någonting om från grannens sovrum. Tillsammans skapar de ett muller som jag inte kan undgå, oavsett vilken tankebana jag drunknar i. Tystnadens brusande blodflöde i öronen är så långt bort att jag inte kan skänka den en tanke. Jag känner mig på något sätt monotom när jag inte kan få andnöd av en tankegång som får gro i lugn och ro. Ett epilepsianfall senare känner jag träningsvärk och hör fortfarande tillgjorda skratt tillsammans med bildån.

Jag stänger in mig själv i ett par öronproppar och bara hoppas på att vakna av ännu ett ljud, när det är dags.

Nedräkningen till allt, mot allt, ifrån allt, fortsätter och jag får nästan panik när jag tänker på det. Men en halstablett som i leken får vara något ännu starkare och lugnande får mig att somna till en film som egentligen är värd ett bättre öde. Men vetskapen om ett mästerverk får mig lugn, trygg och avslappnad och rätt var det är så sover jag tillsammans med alla nära och kära med ett leende på mina läppar.

Det drömmande mästerverket blir mer än en sanning och i en av de mest avkopplande sinnesstämningar jag kan förmå mig själv att stanna kvar i är jag allt annat än ensam, stressad och olycklig i.