En bild, två tröjor och en stor man mitt i mellan dessa två vinröda tröjor med ett vackert klubbmärke. Att det ska göra min dag är överraskande. Jag är kär och kommer alltid vara det. I Roma. Fotbollslaget. Ringsignalen på mobilen är Antonello Vendettis Roma, Roma, Roma. Varje dag är jag inne och läser klubbnyheter på lite olika sidor. Ett brinnande intresse skulle man kunna kalla det. Terapi och hopp är också en variant.

Jag var inne på den oerhört givande facebooksidan och strödde min odyrbara tid på att titta på folks bilder. Plötsligt ser jag en bild på två bröder iklädda varsin AS Roma tröja och mellan dem står Marcus Birro, den briljanta poeten/författaren/romanistan/fotbollsälskaren/göteborgaren/östgöten. Det gjorde mig glad och jag ville ta upp min nerlagda Roma-blogg och vara lika tokigt insatt som jag var för något år sedan. Jag vill åka till Rom och flanera runt i Roma-kvarteren. Gå på match och få rysningar och nära till gråten. Jag vill sätta mig i en klippan soffa från IKEA med vänner och romanistas och titta på söndagsfotboll. Sjukanmäla mig från jobbet för att se en toppmatch. Jag vill bli lika tagen av det vackra spelet som de har någonstans inom sig. Hur Curva sud alltid står bakom laget och sjunger fram dem.

Och jag tror det kommer… Hjärtat slår i alla fall och jag har blivit glad från att ha varit trött.