Jag brukar inte vara principfast för sakens skull, men när det kommer till vissa frågor så som respekt och känslor är jag principfast på alla möjliga och omöjliga sätt. Trodde jag. Och nu är jag besviken och lite undrande över mig själv…

Känslor är underbara och de gör ont. I en relation till någon annan ska det vara underbara känslor, annars låter man relationen bli något annat. Innan det börjar göra ont. Kan man låta bli att ha ont tycker jag man ska just låta bli att ha ont.

Men man kan ha ont på olika sätt också. Såra eller sårad till exempel. Jag har aldrig haft i uppsåt att såra, jag tror några personer genom åren haft uppsåt att såra mig, för deras handlande har inte antytt något annat direkt. Det har nog stärkt min uppfattning om att aldrig utsätta någon annan för vad jag själv blivit utsatt för, aldrig behandla någon som man själv aldrig vill bli behandlad.

Men ibland tar reptilhjärnor, kukar, fittor och gud vet vad över. Jag har alltid sett det som vaga försök till ursäkter för ett beteende som bara ska finnas till. Bara för att… På något vänster har jag delat in folk i två olika fack. De som bryr sig och de som bryr sig om sig själva.

Men jag blir bara förvirrad och vill spy ut allt jag har inom mig och på något sätt spola tillbaka bandet. Att vara den andre, den som blir den bättre, den som förstör, den som sätter huvudet i tankevärksamhet i all framtid, har alltid varit BIG NO, NO för mig. … och en slank han dit, och en slank han dit, och en slank han ner i diket…

Jag är besviken på mig själv. Och tänker vara det tills jag på min dödsbädd konstaterar att det verkligen bara var en engångsföreteelse.