Bilar svischar förbi utanför fönstret och jag hör pålagda skratt till en sitcom som jag inte vet någonting om från grannens sovrum. Tillsammans skapar de ett muller som jag inte kan undgå, oavsett vilken tankebana jag drunknar i. Tystnadens brusande blodflöde i öronen är så långt bort att jag inte kan skänka den en tanke. Jag känner mig på något sätt monotom när jag inte kan få andnöd av en tankegång som får gro i lugn och ro. Ett epilepsianfall senare känner jag träningsvärk och hör fortfarande tillgjorda skratt tillsammans med bildån.

Jag stänger in mig själv i ett par öronproppar och bara hoppas på att vakna av ännu ett ljud, när det är dags.

Nedräkningen till allt, mot allt, ifrån allt, fortsätter och jag får nästan panik när jag tänker på det. Men en halstablett som i leken får vara något ännu starkare och lugnande får mig att somna till en film som egentligen är värd ett bättre öde. Men vetskapen om ett mästerverk får mig lugn, trygg och avslappnad och rätt var det är så sover jag tillsammans med alla nära och kära med ett leende på mina läppar.

Det drömmande mästerverket blir mer än en sanning och i en av de mest avkopplande sinnesstämningar jag kan förmå mig själv att stanna kvar i är jag allt annat än ensam, stressad och olycklig i.