Ibland blir jag skrajsen av att titta på livets stig. Mitt på stigen står en flicka, men stigen fortsätter. Ovetskapen om jag ska ta flickan i armkrok och ge liv till någon längs med promenaden, eller om hon går med ett stycke för att sedan sätta sig på en parbänk och filosofera på egen hand.

Jag vet inte om jag är pessimist, realist eller något annat när jag tänker på stigen men den ser otäck ut med något vackert sken över den.  Det är både värme och vrede längs med stigen, när jag än ser till den.