
Jag vet inte om det är värme eller vrede. Antagligen båda, men jag har; vill jag tro, en förmåga att vara en hopplös romantiker.
Hoppet. Hoppet är det sista som lämnar människan, något jag har fått höra sedan barnsben.
Jag trodde det var själen.
Men någonstans kanske jag har levt under devisen att det ändå är hoppet som är den sista delen att lämna kapseln. Det tar död på mig och har så alltid gjort.
Vänner med mer än stort V och M som i Människor har tagit tag i repet som bundits fast vid min fot och dragit ner mig på jorden, skakat och ruskat om mig och fått mig att se plus och minus, minus och plus. Svart och vitt, vitt och svart. Orange, rött, grönt, lila, rosa, blått… Det finns tydligen mer än att vara melankolisk eller instängd i ett sovrum tillsammans med den enda.
Utan dessa repdragare hade jag varit ute i tomma världsrymden och febrilt chippat efter andan. Paniken hade varit mer påtaglig än den någonsin varit. Jag hade varit paniken. Men Människor som heter Vän gav mig en astmapump och en ständig famn att komma igen i. Aldrig är jag ensam. På ett sätt.
Ständigt är jag ensam. På ett annat. Och det är väl den här delen som är vrede och avsaknad av värmen.
Jag skakar så mycket att jag fångar varenda liten iskall stilettkniv med min kropp. Knivarna sätter sig i benmärgen på mig och jag vet inte hur jag ska bli varm igen. Hoppet försöker blåsa mig varm igen men det är fifty-fifty i huvudet på mig, varje sekund. Bra tanke? Dålig tanke. Dålig tanke? Bra tanke.
Jag blir inte klok, men då vet jag alltid att jag har refill på astmamedicin när det än kan komma att behövas.
(Tills jag vet att det inte är 200 % kört lever jag i någon slags förhoppning och tanke om att jag på något sätt ska kunna trycka på on-knappen och få dig kär i mig. För att sedan leva lyckligt i resten av våra och vårt liv.)
(Jag ska skriva en lapp till dig med denna innebörd.)