Jag skiter i om våren kommer att vara lika tidig som jag, men jag har redan planer för vad jag ska göra när den första tiden på det nya året har lagt sig i både mig och i alla andra. Jag ska vandra ut i en skog, vid en sjö och bygga ett hus. Kanske till och med på en ö. Jag vill grilla sojakorv och göra pinnbröd. Kanske träna upp gamla barnasinnet så jag kan ha det nära till hands när lille H någon gång vill ut i skogen och leka indianer och vita…

Utanför dörren till mitt hus ska jag ha en triangel som jag kan titta igenom och om jag känner för det få ett ljud av. Utsikten blir annorlunda när man tittar genom en triangel. För det är sådant man gör, som att bestämma sig för att bygga hus, för att behålla kärleken inom sig och inte gå under av mörkret som samkör min vardag tillsammans med kylan och tröttheten.

Jag ska redan i övermorgon börja broder min hem ljuva hem tavla. Ljuset i tunneln är mitt eget och lika strong som min andning är när det är tungt ska lågan brinna och ljuset bli starkare och snart skölja över mig.

Jag längtar och låter mig försvinna dit när det behövs. Ibland med vänner, ibland med en fru, ibland med H och ibland med sojakorven.

Ibland när jag är ute och tränar och krafterna börjar sina tänker jag på älskade som jag ska ta i för. Att de ska vara kvar hos mitt hjärta om jag lyckas bevisa att jag kan hitta extra krafter för deras skull. Mjölksyran kan spruta ur öronen, jag kan till och med spy när jag är klar men ingenting av det betyder någonting när jag vet att jag lyckats behålla kärleken inom mig.
För det är ett faktum, en total sanning, att de som jag håller kära alltid finns inom mig och att jag även för mig själv vill bevisa att jag gör vad som helst för att på något sätt behålla dem.

Ibland tar jag ut mig än mer när jag tänker på att jag inte alltid säger vad jag innerst inne vill ha sagt. Det slutar ofta med att jag tillslut spyr galla över mig själv, på alla sätt jag lärt mig under mitt livs gång.
Även i min värld är jag en drömmare.

När jag var tio-elva år ville jag bli trumslagare. På tv är det ett danskprogram om trumslagare och jag får en sådan där tanke och dagdröm om vad jag skulle byta för att få bli en av dem.

Jag får sådana tankar då och då, när jag blir avundsjuk på andras förmåga och talang. Ibland skulle jag kunna ge bort mitt hår för någons fotarbete, andra gånger är det mitt goda minne som kunde vara bytesvaran för att få till exempel flytande språkkunskaper i italienska.

Som från ingenstans kom precis en sådan tanke. Vad skulle jag kunna byta bort för att byta bort min odugliga taktförmåga till att vara professionell trumslagare? Tankarna och möjligheterna susade förbi beslutsfattarna i huvudet på mig likt bilar på Autobahn. Jag skulle kunna ge upp min mustasch, som jag så många år velat ha, för att bli en god slå-på-saker-man. Men rätt så snart tyckte jag ändå att det vore faktiskt mer än egoistiskt att göra ett sådant byte med en man som sedan alltid har haft bättre mustasch än mig. Skulle jag både ta ifrån honom hans takt och som ”tack” ge honom en sämre uppdaterad utgåva av ansiktsbehåring? Nej, det blev tvunget att bli något annat. Något mer personligt, något som kan liknas vid en fallenhet.

Skulle jag kunna ge upp… mitt skrivande? Som en kräkreflex när kroppen får i sig något alldeles för olämpligt skrek domarna i huvudet på mig NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Nej, det gick inte, det går inte. För då hade jag förlorat dig.

Snart kommer jag se länder och landskap från ovan, tänka sig. Tänka sig att jag ska få se mig själv från ovan se ner på allt jag annars är mitt ibland. Jag kan på något utvecklat sätt sitta ner i min flygstol, som förhoppningsvis är vid ett fönster, och på mitt eget sätt leka med lego.

Bara att resa är en upplevelse men jag vet att det här kommer vara mer än så. Jag längtar efter så mycket, jag vill bort från så mycket, jag vill så mycket och jag har tid att fantisera och gå in i mig själv på det där sättet jag verkligen älskar att gå in på. Det är med mysig, omtumlande, spännande och skräckfylld förtjusan jag gör det varje gång. Men efter varje session känner jag mig både upprymd och lättare.

En bild, två tröjor och en stor man mitt i mellan dessa två vinröda tröjor med ett vackert klubbmärke. Att det ska göra min dag är överraskande. Jag är kär och kommer alltid vara det. I Roma. Fotbollslaget. Ringsignalen på mobilen är Antonello Vendettis Roma, Roma, Roma. Varje dag är jag inne och läser klubbnyheter på lite olika sidor. Ett brinnande intresse skulle man kunna kalla det. Terapi och hopp är också en variant.

Jag var inne på den oerhört givande facebooksidan och strödde min odyrbara tid på att titta på folks bilder. Plötsligt ser jag en bild på två bröder iklädda varsin AS Roma tröja och mellan dem står Marcus Birro, den briljanta poeten/författaren/romanistan/fotbollsälskaren/göteborgaren/östgöten. Det gjorde mig glad och jag ville ta upp min nerlagda Roma-blogg och vara lika tokigt insatt som jag var för något år sedan. Jag vill åka till Rom och flanera runt i Roma-kvarteren. Gå på match och få rysningar och nära till gråten. Jag vill sätta mig i en klippan soffa från IKEA med vänner och romanistas och titta på söndagsfotboll. Sjukanmäla mig från jobbet för att se en toppmatch. Jag vill bli lika tagen av det vackra spelet som de har någonstans inom sig. Hur Curva sud alltid står bakom laget och sjunger fram dem.

Och jag tror det kommer… Hjärtat slår i alla fall och jag har blivit glad från att ha varit trött.

Jag brukar inte vara principfast för sakens skull, men när det kommer till vissa frågor så som respekt och känslor är jag principfast på alla möjliga och omöjliga sätt. Trodde jag. Och nu är jag besviken och lite undrande över mig själv…

Känslor är underbara och de gör ont. I en relation till någon annan ska det vara underbara känslor, annars låter man relationen bli något annat. Innan det börjar göra ont. Kan man låta bli att ha ont tycker jag man ska just låta bli att ha ont.

Men man kan ha ont på olika sätt också. Såra eller sårad till exempel. Jag har aldrig haft i uppsåt att såra, jag tror några personer genom åren haft uppsåt att såra mig, för deras handlande har inte antytt något annat direkt. Det har nog stärkt min uppfattning om att aldrig utsätta någon annan för vad jag själv blivit utsatt för, aldrig behandla någon som man själv aldrig vill bli behandlad.

Men ibland tar reptilhjärnor, kukar, fittor och gud vet vad över. Jag har alltid sett det som vaga försök till ursäkter för ett beteende som bara ska finnas till. Bara för att… På något vänster har jag delat in folk i två olika fack. De som bryr sig och de som bryr sig om sig själva.

Men jag blir bara förvirrad och vill spy ut allt jag har inom mig och på något sätt spola tillbaka bandet. Att vara den andre, den som blir den bättre, den som förstör, den som sätter huvudet i tankevärksamhet i all framtid, har alltid varit BIG NO, NO för mig. … och en slank han dit, och en slank han dit, och en slank han ner i diket…

Jag är besviken på mig själv. Och tänker vara det tills jag på min dödsbädd konstaterar att det verkligen bara var en engångsföreteelse.

Bilar svischar förbi utanför fönstret och jag hör pålagda skratt till en sitcom som jag inte vet någonting om från grannens sovrum. Tillsammans skapar de ett muller som jag inte kan undgå, oavsett vilken tankebana jag drunknar i. Tystnadens brusande blodflöde i öronen är så långt bort att jag inte kan skänka den en tanke. Jag känner mig på något sätt monotom när jag inte kan få andnöd av en tankegång som får gro i lugn och ro. Ett epilepsianfall senare känner jag träningsvärk och hör fortfarande tillgjorda skratt tillsammans med bildån.

Jag stänger in mig själv i ett par öronproppar och bara hoppas på att vakna av ännu ett ljud, när det är dags.

Nedräkningen till allt, mot allt, ifrån allt, fortsätter och jag får nästan panik när jag tänker på det. Men en halstablett som i leken får vara något ännu starkare och lugnande får mig att somna till en film som egentligen är värd ett bättre öde. Men vetskapen om ett mästerverk får mig lugn, trygg och avslappnad och rätt var det är så sover jag tillsammans med alla nära och kära med ett leende på mina läppar.

Det drömmande mästerverket blir mer än en sanning och i en av de mest avkopplande sinnesstämningar jag kan förmå mig själv att stanna kvar i är jag allt annat än ensam, stressad och olycklig i.

Jag vet inte om det är värme eller vrede. Antagligen båda, men jag har; vill jag tro, en förmåga att vara en hopplös romantiker.

Hoppet. Hoppet är det sista som lämnar människan, något jag har fått höra sedan barnsben.

Jag trodde det var själen.

Men någonstans kanske jag har levt under devisen att det ändå är hoppet som är den sista delen att lämna kapseln. Det tar död på mig och har så alltid gjort.

Vänner med mer än stort V och M som i Människor har tagit tag i repet som bundits fast vid min fot och dragit ner mig på jorden, skakat och ruskat om mig och fått mig att se plus och minus, minus och plus. Svart och vitt, vitt och svart. Orange, rött, grönt, lila, rosa, blått… Det finns tydligen mer än att vara melankolisk eller instängd i ett sovrum tillsammans med den enda.

Utan dessa repdragare hade jag varit ute i tomma världsrymden och febrilt chippat efter andan. Paniken hade varit mer påtaglig än den någonsin varit. Jag hade varit paniken. Men Människor som heter Vän gav mig en astmapump och en ständig famn att komma igen i. Aldrig är jag ensam. På ett sätt.

Ständigt är jag ensam. På ett annat. Och det är väl den här delen som är vrede och avsaknad av värmen.

Jag skakar så mycket att jag fångar varenda liten iskall stilettkniv med min kropp. Knivarna sätter sig i benmärgen på mig och jag vet inte hur jag ska bli varm igen. Hoppet försöker blåsa mig varm igen men det är fifty-fifty i huvudet på mig, varje sekund. Bra tanke? Dålig tanke. Dålig tanke? Bra tanke.

Jag blir inte klok, men då vet jag alltid att jag har refill på astmamedicin när det än kan komma att behövas.

(Tills jag vet att det inte är 200 % kört lever jag i någon slags förhoppning och tanke om att jag på något sätt ska kunna trycka på on-knappen och få dig kär i mig. För att sedan leva lyckligt i resten av våra och vårt liv.)

(Jag ska skriva en lapp till dig med denna innebörd.)

Just för tillfället är jag fysiskt långt ifrån alla nära och kära. Ungefär hundratjugofem mil bort, i ett annat land. Min värld är än mer kantstött än tidigare. Men samtidigt så finns allt och alla kvar i mitt eget livsepicentrer . Det får mig både varm och skakig, en darrande underläpp som når sju komma åtta på Richterskalan. Mitt egna sociala skyddsnät uppbyggt av mitt eget folkhem. När jag tänker på det centrala och inte det kantstötta är jag bland de mest lyckliga i hela världen.  För när jag tänker på allt det, så känns det som aldrig solen går ner över mig och att jag hela tiden umgås med de som betyder något.

Jag inte bara gillar, trivs och får en sådan där utvidgad bröstkorg tillsammans med människor som berikar och tillåter mig utvecklas tillsammans med dem eller vid sidan av dem. Jag älskar Människorna med stort M. Det som kittlar mig mest vid tanken på dessa är att de poppar upp som popcorn vid sidan av mig när jag minst anar det. Som när någon plötsligt kramar om någon bakifrån på en perrong. All förväntan som väntat hoppar och skuttar och glädjen väntar på att förbli för all tid.

Vänner för livet som man vill dela precis allt med. Och få delat med för den delen. För är det något som berikar och utvecklar mitt liv och mitt levande är det tankar, känslor, Människor och upplevelser med allt inbakat i ett och samma goda bröd.

Idag bakar jag bröd åt ett födelsedagsbarn. En Människa, ständig vinnare och Vän. Grattis!